Kulturarv & traditioner

Jag dras till det som inte alltid skrivits ner, språket som talas mellan människor, rättviksmålet, tonfallen och orden som bär mer än sin betydelse. Dialekten skiftar från by till by, i uttal och nyanser, men bär samma innebörd och förståelse. Det är som att varje plats har sin egen röst, men att alla ändå hör ihop.

Hur man kunde ropa mellan fäbodarna, kula genom skogen och nå varandra långt innan det fanns vägar eller telefoner. Ett sätt att vara i kontakt, både med varandra och med platsen.

Fäbodarna bär på en särskild närvaro. Ett annat tempo, en annan rytm, där arbete, djur, natur och människa hänger samman. Jag är intresserad av den energin, hur den känns, hur den formats och vad den kan lära oss idag.

Vävningen har också en självklar plats. I Boda-bygden har den varit stark, med väverier och kunskap som gått i arv. I väven finns en särskild harmoni, ett arbete som får ta tid, där händerna vet vad de gör och där trådar möts och blir till något som både bär och berättar. I folkdräkten lever de handvävda tygerna vidare, som en del av både vardag och högtid.

Kurbitsmåleriet är en annan del av det som lever kvar. I målade skåp, väggar och föremål finns färg, rörelse och fantasi, ett uttryck som vuxit fram ur platsen. Jag bär det vidare i mitt eget måleri, där traditionen får möta det som är nu.

I vardagen lever kunskapen vidare genom händerna. I att baka stora degar till hårdbröd, i tuttull, den enkla havrebullen, och i det som görs om och om igen tills det sitter i kroppen. Det är inget märkvärdigt, men det är heller inte självklart att det får finnas kvar.

Jag bär med mig en vilja att förstå, bevara och fortsätta använda det som finns, inte som något färdigt, utan som något levande. Något som får förändras, men inte försvinna.

Det handlar om sammanhang. Om att höra till en plats, ett språk, en rytm, och att låta det fortsätta vara en del av livet.